Man blir lite trött ibland...

Idag så kom jag 15 minuter för sent till jobbet för att bussen som jag normalt tar aldrig kom. Väl på jobbet så fick jag veta att jag återigen var ensam sjuksköterska på "min" sida vilket idag innebar följande:

Sköta 2 patienter med dropp där man måste mäta blodtrycket 1 gång i timmen, droppet pågår i 6 timmar.

Inskrivning av 3 patienter

Utskrivning av 3 patienter

Ringa distrikssköterska och rapportera om en av de utskrivna patienterna

Ordna hemtransport till ovanstående patient

Sätta venflonnål och ge antibiotikadropp

Dela medicin till 4 patienter (några sköter det själva)

Diskutera i telefon med sjuksköterska som är övertygad om att vi ska ta emot en patient som inte alls hör till vår avdelning

Beställa mediciner

Akutbeställa mediciner ett par timmar senare

Skriva journalanteckningar om patienterna och allt jag gjort "med dem"

Gå fram och tillbaka mellan läkare, patientsalar, behandlingsrum, expeditionen osv...

Hinna slänga i mig en banan på förmiddagen och lite mat kring 13-tiden. Har man tur kan man tom lyckas ta en snabb kopp kaffe på eftermiddagen

Förutom allt detta så har jag tröstat, lyssnat, informerat, diskuterat med kollegor, hämtat dricka åt sängbundna patienter, förklarat samma sak flera ggr för en glömsk patient, svarat i telefon, blandat dropp, satt nål i en venport samt diverse småsaker som jag inte tänker räkna upp.

Man blir lite trött ibland...

Till Min Mamma

Kan det aldrig vara nog? Hur mycket skit ska en människa behöva gå igenom egentligen? DET RÄCKER NU, hör alla det? Nu borde du få vara ifred, slippa mer lidande. Som om inte reumatisk värk, cancer med metastaser, att vara bunden till rullstol resten av sitt liv räcker så har du nu också drabbats av starr på båda ögonen. Pga de förbannade/hatade/jävla/pissiga men samtidigt så nödvändiga cellgifterna... *gråter*

Mamma, jag älskar dig. Vi har haft våra meningsskiljaktigheter genom åren men det är för att vi är så himla lika varandra samtidigt som vi är väldigt olika varandra i mångt och mycket. Du är väldigt noggrann, jag är en riktig slarver. Du är ekonomiskt sinnad, den kan man nog inte anklaga mig för att vara ;). Men vi pratar båda två hur mycket som helst, vi skrattar åt samma saker och vi är ganska lika varandra utseendemässigt. Dessutom har vi båda lyckast hitta fantastiska män som ställer upp och stöttar i med- och motgångar. Det är en prestation av våra älskade män att de orkar, både Peter och Karsten har fått stå ut med mycket.

Vi ska orka, vi ska ta oss igenom detta också, men det känns så tungt just nu. Önskar så att jag kunde svinga mitt magiska trollspö och göra allting bra igen men det är bara barnsliga fantasier...

Din dotter Jenny