Busstankar

Jag åker buss till jobbet de flesta av veckans dagar. Det är kul att kolla in de andra bussresenärerna tycker jag.
Där finns hon som alltid ser lika sur ut när hon kliver på bussen, blänger på alla innan hon slutligen sätter sig ner. Han som blir förvirrad om "hans" plats är upptagen. De två som åker tillsammans varenda dag och ändå har en miljon saker att prata om.

Sen hur folk ser ut när de väntar på bussen är en annan sak. Vissa står (som jag) och ser allmänt uttråkade ut men några kan inte vara stilla. De vandrar längs perrongen, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Nån står och stirrar stint åt det håll som bussen såsmåningom ska komma ifrån, som om det skulle göra att bussen kommer fortare. Vissa går tom ut långt ut på gatan för att spana efter den...

En sak vi alla delar är Den Stora Tystnaden. Tror nästan det finns påbjudna regler för hur man ska uppföra sig på busshållplatsen:
1. Du skall icke tilltala Din nästa om du inte känner henne/honom sen tidigare
2. Du skall icke ställa Dig för nära någon annan
3. Om du ändå _måste_ ställa Dig nära någon annan (t ex för att det ösregnar och det endast finns en liten kur att tränga ihop sig i) så ska Du låtsas som om personen brevid Dig egentligen inte existerar

Ibland bryts dock dessa regler, igår t ex så förenades alla i bussen av en "vi -riskerar-att-komma-för-sent-till-jobbet" händelse. Bussen råkade ut för ett haveri och alla fick lämna den och vänta på en annan buss. Denna händelse gjorde plötsligt att alla människor började prata med varandra, vissa ville veta vad klockan var, vart ska du åka nånstans, vad hände egentligen med bussen och stannar denna bussen (vi klev alla på en stadsbuss) verkligen på Centralstationen? Tänk att det ska behöva något sånt här för att man ska börja prata med sina medresenärer.

Om ett par timmar ska jag klä på mig ytterkläder, ta min väska och gå till busshållplatsen. Där kommer jag att stå och se uttråkad ut, inte samtala med nån annan och hålla mig på behörigt avstånd.